Måndag den 26 April

Dagbok:
Gjort klar ångfällorna till värmeledningsavloppen. Satt i avtappningar. Gjort klar värmeledningarna. Lagat eldbryggorna. Satt upp oljeröret från fettavskiljaren. Tagit ned skorstenslocket. Satt upp strålkastaren och telefonledningen. Slutat fylla pannan.

Kommentar:
Här har Mäster och Eldaren varit produktiva igen. De här jobben kräver några kommentarer.
I förra veckan kommenterade jag "början" på värmesystemet, nu tar jag resten. Ångan innehåller en viss mängd värme, ju högre tryck - desto mer värmeinnehåll. Men den stora delen av värmeinnehållet hos mättad ånga är det så kallade "ångbildningsvärmet". Det vill säga den mängd värme som måste tillföras för att "koka" vattnet. Den värmemängden önskar man återvinna när man värmer upp något med ånga. Det betyder att man önskar att ångan skall kondensera (bli vatten) igen.

För att lyckas med detta avslutas varje värmeslinga med en ångfälla. Den skall i teorin endast släppa igenom kondensat men inte någon ånga. I elementen kondenseras ångan till vatten igen, men detta vatten "skjuts" vidare i systemet av den bakomliggande ångan. Till slut kommer vattnet fram till ångfällan. När en viss mängd vatten samlats öppnas fällan och vattnet passerar, när det kommer ånga stänger fällan igen.

Om inte ångfällorna fungerar ökar ångförbrukningen (= förbrukningen av vatten, bränsle och arbetstid vid stillaliggande) dramatiskt. Detta därför att man "eldar för kråkorna". Ångbildningsvärmen tas inte till vara, den skjuts bara ut i friska luften och värmer upp naturen i stället. På samma sätt fungerar åndrivna värmesystem i stora dieseldrivna fartyg. Där värmer man tankar, oljeförvärmare till maskiner och separatorer och en del annat. Fungerar inte ångfällorna förlorar man dramatiskt i värmeeffekt och är det tillräckligt illa får man problem.

Värmeledningarna innehåller en mångfald med avtappningar i form av pluggar eller kikkranar. Dessa måste öppnas inför vintern och monteras när man tar upp ångan igen.

Eldbryggorna sitter längst in i eldrören. Den är murad i eldfast tegel och utgör en förträngning av förbränningsluftens väg mellan eldrör och flamugn. Teglet i eldbryggan slits både av förbränningen och av mekanisk påverkan från verktygen (slejs och raka) och behöver muras om då och då. Gamla maskinister sade att i gamla tider krossade man brännvinsflaskor och strödde ut glaset ovanpå teglet. Så eldade man så att glaset smälte och flöt ut över eldbryggan ....

Ju högre man murar eldbryggan, desto mindre blir bränsleförbrukningen - men samtidigt blir pannan mer "hårdeldad". Sänker man bryggan blir det lättare att elda - men man fick större bränsleåtgång. Alltså i slutänden en balansgång mellan att säkert kunna hålla tidtabellen och bränsleförbrukningen. På fullstora skärgårdsbåtar som till exempel "Blidösund" sade man att som en tumregel borde man ha 12 tum mellan eldrörstaket och eldbryggan.

Dessutom finns en luftspalt längst bak i bryggan där man släpper igenom luft till sekundärförbränning. Utformningen av eldbryggan med höjd och luftspalt har stor inverkan på eldningen och kolförbruket. Men år 1954 har Blidösund varit i trafik i 44 år så de här tingen har man nog provat sig fram till för länge sedan.

Sedan har man varit uppe på skorstensstegen och tagit ned skorstenslocket. Här har man säkert haft hjälp från däcksfolket. Det är mer än ett tvåmansjobb. Man har lossat wiren ned i skorstenen som har låst lockat sedan har ett par man lyft av locket och firat ned det på taket där man också har stuvat det.

Den tidens strålkastare var en 65V strålkastare där ljuset bildades mellan två stycken kolstavar. En ofattbart effektiv apparat. När den är rätt justerad är en sådan här strålkastare väl så god som dagens moderna motsvarigheter. Dess värre är den svår att sköta och kräver mycket underhåll. När Eric Jägeborg startade upp båten hade man tagit bort hela batteristället, bara lådorna fanns kvar. Det fanns inte pengar till att köpa nya Ni-Fe ackar så det krävdes samarbete mellan maskinisten och bryggan när man skulle köra strålkastare. Här måste man alltså ge så mycket ånga som möjligt till turbinen och ändå blev det mörkt i båten ganska snabbt. Det var ju det stora ackumulatorstället som garanterade kontinuerlig spänning. Strålkastaren sitter fortfarande kvar men jag vet inte om den är en kuliss eller faktiskt kan användas. Eller om den är försedd med modernt innanmäte.

Telefonledningen slutligen är också värd några ord. På den tiden hade alla båtarna telefon vid kaj i Stockholm. Det fanns också några få kontakter ute i skärgården vid slutbryggorna. Detta är väl historia i dagens mobiltelefonvärld men "kajtelefon" förekom i vart fall långt in på 1990-talet. Den speciella kontakt som används mellan båtens telefonkabel och land hette in i det sista "Ångbåtskontakt" i Televerkets kataloger.

Väder:
Svag till måttlig vind. molnigt, regnbyar, kyligt

Dagens Händelser:
- För den som önskar en framid i hotell och restaurant finns denna annons att svara på
HOTELL OCH RESTAURANT I SKELLEFTEÅ
Skellefteå stads under uppförande varande hotell och restaurantbyggnad som beräknas färdig i Oktober 1955, utbjudes härmed till förhyrning.
Byggnaden innehåller 56 resanderum och 9 uppackningsrum, rymlig första klass matsal och stor festvåning samt sällskapsrum.
Förstklassig köksutrustning ingår i uthyrningen. Inventarer till hotell och restaurang tillhandahålles ej av staden.
Alla rättigheter kan förväntas.

- Frankrike begär nu direkta ingripanden från USA i Indokina. Redan innan Genevekonferensen har inletts.

Vid Dien Bien Phu har Vietminh minst 40.000 man. De har dessutom fler trupper som förs fram kontinuerligt. USA har sänt general O'Daniel till Vietnam för att studera läget och leda det hjälpprogram för Vietnam som skall sättas i stånd.

Hela garnisionen i Dien Bien Phu har tilldelats "Krigskorset med Palmblad" som ett erkännande av deras enastående insats.